Annons:
Utbildningsnormen

Rebecka Koritz: Vuxnas kontrollbehov hindrar nytänk kring betyg

Publicerad: 2016-05-19

Betygshetsen innebär ett kortsiktigt fokus som upprätthåller ett skolsystem där eleverna måste anpassa sig till det som skolan är, och i skolan tränas för skolan – istället för att tränas för att fungera i samhället.

Svar till Örjan Strandberg

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Utbildningsnormen". Till huvudinlägget

2040 personer har röstat
Håller med Örjan Strandberg

Jag har varit emot betyg ända sedan jag själv började högstadiet år 1983. Det var så uppenbart för mig redan då, att de i stort sett bara används vid ett tillfälle och tjänar ett enda syfte: att studera vidare. Så fort man väl är vuxen och ”klar” (vilket man väl egentligen aldrig blir), behöver man aldrig mer använda dem.

Trots detta är fokusen på betyg enorm. Varför?

Övertygelsen om att det är nödvändigt att mäta och klassificera människors kunskap härrör ur industrialismens produktivitetsfokus. Vad man mäter, hur man gör det, vad det är bra för och kanske framför allt, i vilket syfte, är något jag har funderat över mycket eftersom jag anser att det är ett gigantiskt systemfel i skolan.

Med insikten att alla människor livet igenom är i konstant utveckling, att man aldrig blir fullärd eller kan vara färdig med att växa, anser jag att man bör acceptera att en process inte tillåter sig att mätas. För hur skulle den måttstocken se ut? Och vem har egentligen kapacitet att döma var någonstans på skalan som någon befinner sig?

Annons:

När man fokuserar på att mäta resultatet av en inlärningsprocess ger det ofta en snedvriden bild av vad eleven egentligen kan – eller kommer att kunna. Toleransen och förståelsen för värdet att få göra fel och begå misstag är mycket liten, på både praktisk och teoretisk nivå.  Detta hämmar både motivationen och självförtroendet vilket påverkar förmågan till inlärning negativt.

Fokusen på läxor, prov och betyg riskerar att ta över både undervisningen och elevernas fritid så till den grad, att eleverna enbart förbereder sig för sina slutbetyg – istället för att lära sig saker de kan ha nytta av hela livet. Det är så ytterligt kortsiktigt – och naturligtvis fullkomligt ineffektivt, både ur samhällets och ur individens perspektiv.

Att det ska vara så svårt att förändra något som är så i grunden förlegat, anser jag beror på majoriteten vuxnas cementerade åsikter kring barns och ungas förmåga att lära sig. Att eleverna de facto har lärt sig att gå och prata utan att någon vuxen har tvingat dem till det genom träning, läxor eller prov, har vi glömt eller tror inte är relevant. Vi vuxna litar inte på barns inre drivkraft och kapacitet att lära sig. Vi tror inte heller att barn har förmågan att själva veta vad de vill kunna och vad de behöver för att klara sig.

Denna brist på tillit skapar det som jag menar ligger till grund för att betyg fortfarande anses relevanta: vuxnas konstanta kontrollbehov. Vi vill inte bara försäkra oss om vad barn ska lära sig utan även att de lärt sig. Argumentationen byggs fortfarande kring tanken att det finns viss kunskap som är nödvändig för alla att kunna och som alla måste lära sig, helst vid samma ålder. Utan den kan man nämligen inte skapa sig ett framgångsrikt liv. Detta gör att det är otänkbart att ifrågasätta behovet av fasta ämnen, kursplaner, läxor, prov och betyg.

Betygen, denna kvarleva från 1800-talet, ifrågasätts oftast inte eftersom de flesta av oss är sprungna ur just detta system. Det spelar ingen roll att normen är obsolet. Vi är vana vid att det ska se ut på det här viset. Därför kan det vara svårt att ifrågasätta och tänka oss något annat. Men om vi inte utmanar tanken och tänker längre än det som redan är och som alltid har funnits, om vi inte ifrågasätter betygen, kommer vi alltid att sitta fast i en fix bild av hur vi tror att en skola (och ett samhälle) måste se ut för att fungera. Det innebär ett system där eleverna måste anpassa sig till det som skolan är, och i skolan tränas för skolan – istället för att tränas för att fungera i samhället.

Om skribenten
author
Rebecka Koritz Pedagogisk visionär, skolkritiker, före detta lärare och skolentreprenör som lever och verkar i södra Mexiko. Författare till boken "En skola från scratch" som baserar sig på personliga erfarenheter av att starta flera alternativa skolor i Mexiko, samt tankar kring kopplingarna mellan skola och samhälle och skolans potential som samhällsbyggare.
Summering
Utbildningsnormen

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.