Annons:
Dokumentation

Anna Johansson: Pappersarbete verkar vara det enda riktmärket på god kvalitet

Publicerad: 2017-10-10

Svensk förvaltning dränks i pappersarbete för att allt ska gå så rätt till som möjligt. Men istället för att skapa bästa möjliga kvalité på arbetet leder det istället till institutionell utmattning.

Inom svensk offentlig förvaltning finns det idag utöver det lagstiftningen kräver, otaliga föreskrifter och rutiner för allt ifrån ”risk och skydd” till hur man anmäler ärenden till arbetsplatsträffar. Rutiner och riktlinjer som ständigt diskuteras och revideras alternativt kasseras för att ersättas av nya. När en kvalitetsgranskning sker av socialtjänstens verksamhet – som jag är mest bekant med – granskas ofta främst förekomsten av just skriftliga rutiner och riktlinjer.

Det kommer ständigt nya rapporter om hur illa ställt det är i skolan där allt ska dokumenteras och planeras minutiöst, polisen är på väg att drunkna i sina egna utredningshögar och rättssamhället tycks vara under avveckling bland annat på grund av att åklagarmyndigheten inte hinner hantera alla anmälningar om misstänkta brott. Dokumentationen verkar vara det enda riktmärket för hur god kvalitet själva verksamheten håller.

När jag skrev min kandidatuppsats för några år sedan uppfann jag ett nytt begrepp: ”Institutionell stress”. Som bekant uppstår stress när krav och förväntningar upplevs som svårhanterliga och alltför höga, och precis som en människa stressas av för höga krav kan en institution/offentlig förvaltning göra det. Om stressen blir långvarig kan en institution, precis som en människa, drabbas av ett utmattningssyndrom. ”Institutionell utmattning” som jag valde att kalla det i uppsatsen. Man kan fundera över om inte flera delar av svensk offentlig organisation, är på god väg mot just en ”institutionell utmattning”, stressade är många utan tvivel. Men varför?

Annons:

Som tidigare sociologistuderande med intresse av hur den offentliga förvaltningen i Sverige fungerar, numera anställd inom socialtjänsten, har jag länge funderat just över orsaken till varför det hela tiden krisar inom olika delar av den svenska välfärdsorganisationen. Nu tycker jag mig ha funnit svaret: Det ska vara så bra att det blir dåligt. Alltså; i vår strävan att göra allt bättre har vi lyckats göra det sämre. Kriserna föds på grund av att den offentliga förvaltningen är föremål för många olika övermäns påverkan utan att någon åtar sig att ha ett ”helikopterperspektiv” och alla enskilda kvalitetshöjande initiativ gör kraven alltför höga vilket i sin tur gör att kvalitén de facto minskar.

Jag tycker att det är dags att lyfta blicken nu, politiker, granskningsmyndigheter, kvalitetsstrateger, utvecklare och alla andra som har i uppgift att säkerställa kvalitén inom det allmänna. Titta inte bara på vad som sker här och nu utan också vad det får för konsekvenser i ett större sammanhang och ett längre perspektiv – allt hänger som bekant ihop. Blir det verkligen bättre? Det skulle Sverige ha mycket att tjäna på.

Om skribenten
author
Anna Johansson Fil.kand. Ssociologi, Teamledare social- och arbetsmarknad i Köping.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

Svensk förvaltning dränks i pappersarbete för att allt ska gå så rätt till som möjligt. Men istället för att skapa bästa möjliga kvalité på arbetet leder det istället till institutionell utmattning.

eller
Summering
Dokumentation

Vem tycker du ska svara?

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.
  • Skicka gärna in ditt förslag till redaktionen om vem du tycker bör svara.