Annons:
Empatilöshet

Eva-Karin Josefson: Vart har den svenska empatin tagit vägen?

Publicerad: 2016-04-08

Har svenskarna förlorat sin förmåga att visa och känna empati? Efter vistelser utomlands är min känsla att en oempatisk mentalitet håller på att breda ut sig i Sverige.

8203 personer har röstat
Håller med Eva-Karin Josefson
5
Personer har svarat på artikeln

I somras läste jag en ledarartikel i DN som jag aldrig kommer att glömma. En ambulanssjuksköterska beskriver hur räddningspersonal kommer till en strand i en förort till Stockholm där en femårig pojke försvunnit. Besökarna på stranden ombeds att bilda en kedja i vattnet för att hjälpa till att söka efter pojken. Men enligt ambulanssjuksköterskan var det ingen som ville hjälpa till. Det solbadande folket njöt av tillvaron och hade inga möjligheter att flytta på sig, i alla fall inte just då. Pojken drunknade.

Bristande empati har varit märkbar i Sverige sedan 80-talet, enligt mina egna iakttagelser.  I DN publicerades just under 80-talet en kort notis om en cyklist som en tidig sommarmorgon i Stockholm cyklat omkull och slagit sig medvetslös för att en stund senare kvickna till liv och kunna konstatera att hans haveri inregistrerats av en medmänniska : hans framhjul hade nämligen skruvats loss och gått upp i rök. När jag ville diskutera notisen med mina gymnasieelever gjorde de mig lätt besviken. Jag hade hoppats på att de bli upprörda. I stället fnissade de lite: Var det möjligen lite coolt att inte visa engagemang?

Annons:

Jag noterade ett likartat fenomen när jag i slutet av 80-talet flyttade in i en fastighet i Stockholm, byggt på 30-talet och fortfarande befolkat av personer som flyttat in då den uppförts. När jag i ett numera övervunnet husmorsnit försökte ruska mina trasmattor på gården, dessvärre täckt av rör till byggnadsställningar, vinglade jag runt en del. Omedelbart öppnades fönster och vithåriga grannar uppenbarade sig: ”Du är väl försiktig så att du inte ramlar och slår dig?”

Så småningom skulle fastigheten, senare omvandlad till bostadsrättsförening, invaderas av unga penningstarka personer som gärna ville göra ett litet klipp. Hyreshuset tömdes på personer som bott där i decennier och ersattes med unga som hade många järn i elden, exempelvis genom att besöka de många restaurangerna i kvarteret. En kväll när större delen av bostadsrättsinnehavarna sannolikt rustade sig för kvällens övningar utbröt tumult i en av de få lägenheter som fortfarande hyrdes ut, precis under min egen. En kvinna misshandlades svårt av en person som uppenbarligen tappat kontrollen. Hon skrek för sitt liv. Ingen noterade detta. Min intuition sa mig att det enda jag kunde göra var att få slagskämpen att öppna dörren så att hon kunde smita ut. Alltså ringde jag på. Ett avgrundsvrål visade att ringsignalen hade uppfattats. Jag rusade uppför trapporna och slängde mig på telefonen. Polisen kom lyckligtvis omedelbart och slagskämpen rusade rakt i armarna på starka män, just som han jagade den förhatliga, som dessbättre lyckats smita ut.

Om jag ganska utförligt redovisar detta är det därför att efterspelet är intressant. I tvättstugan ett par dagar senare fick jag nämligen motta en skrapa av den unge ordföranden i bostadsrättsföreningen: ”Det var visst du som tillkallade polisen? Har du tänkt på att detta kan skada vår förenings rykte?”

Men det som har skärpt mina sinnen för svenskars eventuellt tilltagande känslokyla är min vistelse i Frankrike, där man har har för vana att hjälpa en människa på fötter om det skulle behövas. (Inom fransk lagstiftning är det dessutom explicit uttryckt att varje medborgare skall ingripa om en medmänniska är i behov av hjälp).

För ett par år sedan hade jag en olycklig benägenhet att sjunka ihop av idel utmattning på trottoarer mitt i Paris, vilket omedelbart framkallade reaktioner från helt okända individer, som ilade till undsättning: ”Men Madame, vad står på?” Och, vänligt förebrående: ” Ni har ju alldeles för lite kläder på er! Ta på er min halsduk!”

Till min förfäran hölls rådslag över mitt huvud. Ambulans skulle tillkallas och jag kunde inte avvärja det hur jag än försökte. Hur skulle utryckningen motiveras frågade jag mitt matt och försökte uppfånga meddelandet som framfördes via mobil : ”Nej, hon är inte full! Nej, hon är inte galen!! Nu kommer ni omedelbart!!!”

Vid flera tillfällen hamnade jag genom mina medmänniskors omtänksamhet på sjukhus, dittransporterad av stora utryckningsfordon. Väl framme på sjukhuset: ”Men ni är ju varken full eller galen! Vad i fridens namn gör ni här?  Ni får ge er hem.” Läkarexpertisen  och jag var helt överens och jag vinglade lättad hem på osäkra ben.

Oavsett om jag i stunden ifrågasatte mina medmänniskors initiativ, kommer jag aldrig att glömma den värme och den omtanke som visades mig av helt okända personer som ville göra allt för att hjälpa mig.

Om räddningspersonal försökt rädda livet på ett barn på en badstrand i Frankrike är jag övertygad om att en hel del solbadare skulle ha deltagit i letandet i stället för att se till att det inte blev av.

Replik:
Pascal Pierre: Gräset är alltid grönare på andra sidan
Mats Sederholm: Kan bero på uttröttade människor

Om skribenten
author
Eva-Karin Josefson Forskare och författare.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

Har svenskarna förlorat sin förmåga att visa och känna empati? Efter vistelser utomlands är min känsla att en oempatisk mentalitet håller på att breda ut sig i Sverige.

Summering
Empatilöshet

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.