Annons:
Ensamkommande

Forskare vid Malmö högskola: Pratet om ensamkommande gör ont och skadar

Publicerad: 12 februari, 2016

De som kallas ensamkommande får kämpa – inte bara för att de lever utan sina föräldrar, utan också för att de lever i ett samhällsklimat som pekar ut dem som sämre människor. Men lär man känna dem är de vanliga unga människor.

3279 personer har röstat
Håller med Forskare vid Malmö högskola
0
Personer har svarat på artikeln

Under ett och ett halvt år har vi vid Institutionen för socialt arbete, Malmö högskola, bedrivit ett projekt – ”Ensamkommande” flyktingbarn: Aktörskap och nätverk i en hypersammansatt värld –  finansierat av den statliga anslagsgivaren FORTE. Under två års tid följer vi tjugofem unga ”ensamkommande”. Anledningen till att många av dem vill vara med i projektet är att de vill göra sina röster hörda och att de vill visa en annan bild av sig själva än den som ofta figurerar i medier. Några har sagt att de genom att träffa oss forskare hoppas lära sig bättre svenska och några vill genom kontakten med oss lära sig mer om samhället.

Tanken är att förstå hur de upplever livet, hur de knyter sociala kontakter och försöker skapa hopp inför framtiden. Men vi intresserar oss också för hur de påverkas av den offentliga bilden av ensamkommande – en oftast stereotyp bild. Under den tid vi har följt dessa unga människor har det offentliga samtalet om ”dem” förändrats drastiskt. Från att under en tid ha beskrivits som barn och ungdomar som behöver någonstans att ta vägen för att undvika krig, våld, svält och död till att nu istället ses som ett potentiellt hot, som cyniska och planerande förövare. Denna omsvängning är något som de själva är väl medvetna om, som de funderar över och tvingas förhålla sig till.

Annons:

En ung kille, Andy, berättar för oss om sitt liv. Han säger att han får hopp genom sina vänner, genom att prestera bra i skolan och genom att flera gånger i veckan prata med sina föräldrar genom Skype. Men han är också konstintresserad och ler när han berättar hur han tecknar och målar varje dag. Han bor på ett boende för ”ensamkommande” och säger att han mycket sällan bjuder dit ”svenska” kompisar från klassen. Andy tycker inte att hans ”hem” är ett ställe dit han vill bjuda klasskamraterna. Han vill inte att andra ska veta att han är ”ensamkommande”.

Varför vill han inte det? Andy berättar att ”ensamkommande” har fått dåligt rykte, speciellt den senaste tiden. Han ser lite ledsen ut när han berättar om det, men försöker le och vara stark. Han känner sig mindre välkommen i det svenska samhället än vad han gjorde bara för några veckor sedan. Stället där han bor är, liksom andra HVB-hem för ensamkommande, hemligt, för att skydda de barn och ungdomar som bor där mot rasister, som, utan att överhuvudtaget känna de boende, vill göra dem illa, bränna deras ”hem”.

Vi blir ledsna av det Andy berättar, och förbannade. Och det är hans och andra ”ensamkommandes” ord som driver oss till att skriva den här artikeln. Samma dag träffar vi en annan kille, Cruze, på ett café. Han kom också som ”ensamkommande” och även han berättar att han och de han träffar känner sig utpekade som sämre människor, som ondskefulla.  Men han berättar också om ett samhälle där det finns många människor som betyder mycket för honom, som hjälpt honom under svåra stunder, när han var papperslös, som fått honom att känna sig mänsklig och inte som en ovälkommen ”invandrare” eller ”flykting” som kommer utifrån.

Stereotypen får verkliga konsekvenser för unga människor som Andy och Cruze. Den gör dem ledsna. Den utmanar det hopp de försöker upprätthålla. De känner att de måste vara starka. Stereotypen gör det skamligt för dem att berätta att de är ensamkommande. Via tidningar och tv-apparater letar den sig in till frukostbord, arbetsplatser och vardagsrum. Den görs till sanning och får människor att vara misstänksamma mot ”ensamkommande”. Men dessa har inte mött Andy och Cruze. För möter man Andy, Cruze och många andra är det svårt att inte påverkas av deras mänsklighet. Skillnaden mellan ”vi” och ”de” skulle kunna utmanas.

De som kallas ensamkommande har några saker gemensamt: En är att de har tagit beslutet att lämna sina hemländer, som Afghanistan, Somalia och Syrien, för att söka skydd och ett nytt liv i ett annat land. I det nya landet får de kämpa för att utvecklas, för att skapa en framtid, för att studera och arbeta. Men de får också leva med en kontinuerlig oro för vad som händer med deras anhöriga, som är kvar i ursprungslandet, som befinner sig i flyktingläger eller som finns spridda över världen. Många får leva med känslan av att inte räcka till för sina anhöriga. En annan gemensam sak är att de är måltavla för rasism. Deras ursprung, hår och hudfärg gör att de exponeras för denna fientlighet.

Egentligen är de ”vanliga” unga människor, med egna erfarenheter och egenskaper. De är ungdomar som pluggar, drömmer om framtiden, blir förälskade, som gillar sport och musik. Vår forskning visar det mycket tydligt. Men de har gjorts till ovanliga i negativ mening.

Om skribenten
author
Forskare vid Malmö högskola Inlägget är skrivet av Philip Lalander, professor i socialt arbete, Marcus Herz, lektor i socialt arbete, Paula Aracena, forskningsassistent och Dawan Raoof, forskningsassistent. Alla arbetar på Institutionen för socialt arbete vid Malmö högskola.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

De som kallas ensamkommande får kämpa – inte bara för att de lever utan sina föräldrar, utan också för att de lever i ett samhällsklimat som pekar ut dem som sämre människor. Men lär man känna dem är de vanliga unga människor.

Summering
Ensamkommande

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.