Annons:
Hemundervisning

Philip Jansson: Hemundervisning, demokrati och bedömning

Publicerad: 2017-04-25

Skolans demokratiska uppdrag och bedömningssystem är omöjligt att förena med hemundervisning.

Svar till Ann Andersson

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Hemundervisning". Till huvudinlägget

Läste Ann Anderssons inlägg om föräldrars rätt till hemundervisning med argumentet att de självklart vet bäst om vad deras barn behöver. Och i många aspekter tror jag att detta kan vara sant. Och de möjligheter Andersson beskriver om att som förälder föra teori till praktik för att på så vis öka förståelsen, kommer att att te sig lockande för många föräldrar (och kanske till och med elever). Men som nämnts i tidigare svar så finns det stora hinder angående hemundervisning. Jag vill diskutera två av dem.

Det första är skolans uppdrag gentemot eleverna. Skolan, och vi lärare, har ett demokratiskt uppdrag. Vi ska hjälpa eleverna förstå hur demokratiska system fungerar och vilken roll individen har i ett kollektiv. Hur kan du influera systemet, hur kan du göra din röst hörd, hur kan du resonera och argumentera för din sak och hur kan du i gemenskap med andra människor skapa förändring? Allt det här grundar sig på både individuellt, och kollektivt, arbete. Eleven ska lära sig att arbeta både självständigt och i grupp. Vara trygg i sina egna resonemang, samt lära sig lyssna på, respektera och bemöta andras. Allt det här grundar sig på en skolmiljö där eleven omges av kamrater med olika åsikter och värderingar. Jag ser inte hur man kan skapa en demokratisk medborgare ur ett vardagsrum. Det krävs ett kollektiv, det krävs grupper och simuleringar. Och det finns nog de som skulle argumentera för att det finns skolor som misslyckas med sitt demokratiska uppdrag, men är det ens teoretiskt möjligt genom hemundervisning?

Annons:

Den andra aspekten som jag vill diskutera är just den om bedömning. Jag är fortfarande bara en lärarstudent, så min erfarenhet är alltså begränsad. Just nu går jag mot slutet av min sista termin på ämneslärarutbildningen och skriver det här som en välbehövlig paus i mitt uppsatsarbete. Men något som har varit återkommande i min utbildning är den subjektiva naturen av vårt bedömningssystem. De värdeord som ligger till grund för vår betygsättning är inte kvantifierbara. Eleverna ska inte uppnå en viss poäng, utan en viss nivå. Detta gör att prov inte kan rättas maskinellt.

Inte heller går värdeorden att tolkas i ett vakuum, utan en lärare förväntas använda alla sina kunskaper om en elev för att bedöma ett visst resonemang. Frasen ”disciplinerad subjektivitet” har använts på högskolan. Detta hindrar examinationer från att bli centraliserade, bedömda av objektiva parter. Och nu kanske det verkar som att en förälder borde ha en fördel, då de känner sitt barn bäst, men det räcker inte med att känna eleven, du måste även känna värdeorden. En förälder, som leder en eller två elever genom sin skolgång, kommer aldrig att skapa de referensramar en lärare som bemöter hundratals (tusentals) elever i sin karriär har. Och jag vill inte antyda här att vårt betygssystem är relativt – att betygen avgörs genom en procentuppdelning av elevernas nivåer – utan det handlar om användande av och förtrogenhet med de principer som avgör de olika betygsnivåerna. Bedömning är enligt mig det mest abstrakta och komplicerade vi lärare gör och det krävs både utbildning och erfarenhet för att få det rätt. Och jag ser inte hur det går att förena detta med hemundervisning.

Om skribenten
author
Philip Jansson Ämneslärarstudent som närmar sig slutet av sin sista termin. Hatar långa promenader.
Summering
Hemundervisning

Vem tycker du ska svara?

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.
  • Skicka gärna in ditt förslag till redaktionen om vem du tycker bör svara.