Annons:
Pedagogik

Ingrid Alriksson: Hur ska elever lära sig stava om ingen rättar felen?

Publicerad: 2016-06-10

En pedagogik inom skolvärlden går ut på att man inte ska rätta barnens stavfel – för då försvinner berättarglädjen. Jag tycker detta är helt felaktigt. Man behöver ett bra skriftspråk för att klara sig i samhället.

6795 personer har röstat
Håller med Ingrid Alriksson
6
Personer har svarat på artikeln

Jag har under årens lopp följt debatten om hur den svenska skolans resultat blivit allt sämre vid internationella jämförelser. På senare år har mitt barn börjat skolan samtidigt som jag själv bytt karriär och numera är verksam inom skolväsendet, dock inte som lärare.

På en av de skolor jag arbetat på, blev jag förvånad över att så många elever hade svårt att skriva läsligt, och hade stora problem med stavningen. Detta var på högstadiet, vilket gjorde mig ännu mer bedrövad. Självklart finns det elever som har dyslexi eller lider av andra svårigheter, men jag är övertygad om att denna grupp inte kan ha blivit så mycket större sedan jag själv gick i skolan för ungefär 25 år sedan.

Sedan mitt eget barn börjat skolan har jag dock fått vissa insikter. Under de första skolåren fungerade allt mycket bra. Läraren lärde mitt barn och hens klasskamrater att läsa och skriva efter konstens alla regler. Några år efter skolstarten fick de dock en annan lärare som i sin tur tillämpade en nyare sorts pedagogik.

Annons:

Denna pedagogik går i korthet ut på att man inte ska gå in i en text som barnet har skrivit och rätta eventuella stavfel. Förklaringen är att man som lärare då anses förstöra berättarglädjen. Som förälder har jag tittat i mitt barns böcker och sett stavfel efter stavfel. När jag påpekar dessa fel för mitt barn blir det en konflikt, eftersom ingen lärare har sagt till hen att det finns några stavfel i hens text.

Jag vill tillägga att mitt barn inte har haft några svårigheter att lära sig att läsa och dessutom tycker om att läsa både böcker och tidningar. Hen skulle alltså vara fullt kapabel att ta till sig att något stavats fel och därigenom lära sig den rätta stavningen. Mitt barn går nu i trean, och om jag varit lika dålig på att stava när jag gick i den årskursen, hade jag fått specialhjälp. Men i dag anses det tydligen vara normalt att man inte kan stava i den åldern, och därmed sätts det inte in några extra resurser.

När jag var verksam inom högstadiet diskuterade jag detta med en erfaren speciallärare. Hen menade att eleverna började få svårt med stavningen för ett visst antal år sedan, och satte detta i samband med att det plötsligt blev “modernt” att inte rätta felen.

Personligen tycker jag att detta är en mycket märklig pedagogik. Om jag är aktiv inom en idrott, ska då inte min tränare kunna korrigera mina misstag? Om man räknar mattetal, ska då inte läraren rätta felen?

Jag har även märkt att denna nya pedagogik smittat av sig på en del föräldrar. Som när jag hörde någon säga att det “inte finns några rätt eller fel när det gäller stavning”. Vad förmedlar man då till sina barn? Visserligen förändras språket ständigt, men jo, det finns en standardiserad stavning i Sverige.

Det handlar både om att själv kunna göra sig förstådd i skrift, och att förstå det andra skriver. Får man inte med sig ett bra skriftspråk blir det svårare att ta aktiv del i samhället. Visst är det bra att ha berättarglädje – men vad har man för nytta av den om ingen förstår det man försöker berätta?

Om skribenten
author
Ingrid Alriksson Förälder och verksam inom skolväsendet.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

En pedagogik inom skolvärlden går ut på att man inte ska rätta barnens stavfel – för då försvinner berättarglädjen. Jag tycker detta är helt felaktigt. Man behöver ett bra skriftspråk för att klara sig i samhället.

Summering
Pedagogik

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.