Annons:
Tiden på förskolan

Bjuvgård & Sederholm: Har förskolan blivit vår tids barnhem?

Publicerad: 27 januari, 2016

Förskolan har blivit en självklarhet i vårt samhälle. Många kritiserar och ifrågasätter innehållet och formerna – men det finns inget utrymme i debatten för att ifrågasätta hela idén med institutionsuppväxt. Vet vi egentligen hur våra barn har det, och hur de mår av att leva åtskilda från sina föräldrar många timmar varje vecka?

6631 personer har röstat
Håller med Bjuvgård & Sederholm
11
Personer har svarat på artikeln

Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.

De gamla barnhemmen lades ner när man fann att barnen tog skada. Samtidigt har antalet barn i åldern 1 -5 år som får en institutionell uppväxt på deltid ökat med drygt 400 procent sedan 70-talet. Trenden är också fler timmar i veckan på förskolan genom byggandet av fler ”nattis”, allt färre dagmammor, en utvidgad rätt att ha ”stora” barn på förskolan när man är föräldraledig och allt tröttare föräldrar som tenderar att lämna sina barn till förskolan i allt lägre åldrar.

Bakom detta finns en bred politisk vilja att, som det heter, få ut fler människor i arbetslivet och därigenom skapa ett jämlikare samhälle. Samhällskulturen säger att välstånd endast kan skapas i takt med ekonomisk tillväxt och med individens förverkligande genom lönearbete.  Det då nödvändiga institutionaliserandet av våra barn (och äldre) är ett tyst och överenskommet måste.

Annons:

Barnomsorgsdebatten har handlat om förskolepersonalens önskan om högre status, bättre arbetsmiljö och bättre löner. Om brist på resurser,  brist på platser och på senare tid även problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men sällan om barnens mående.

Ett socialt experiment  har pågått i 40 år och möjliggjorts genom att vi låtit bli att ta hänsyn till försökspersonerna, barnen.  En grupp i samhället som saknar språkrör, som inte vet hur de ska formulera ett grundläggande mänskligt behov av närhet, till bärande argument. Den allra mänskligaste frågan saknar en post i budgeten, den förbises i debatten om kunskapskrav i skolan och underprioriteras i jakten på jämställdhet, nämligen rätten till tid tillsammans med de som står oss närmast, rätten till en stark anknytning.

Undersökningar om barns mående efter förskolans intåg saknas inte helt oväntat. Det vore en politisk katastrof om förskolan skulle visa sig ha skadliga effekter. De undersökningar som finns är gamla och undanstoppade sedan långt tillbaka, exempelvis den där läkaren Marianne Cederblad och psykologen Börje Höök 1978 såg att en ökning av personaltätheten från en personal per fem barn till en personal per tre barn minskade förekomsten av beteenderubbningar så som aggressivitet, ängslighet och ett hämmat beteende.

Andra undersökningar som exempelvis de som är sammanfattade av psykoterapeuten Sue Gerhardt i boken Kärlekens roll, kommer från utlandet och visar bland annat att dagligt återkommande separationer från anknytningspersonerna stressar små barn. Det är känt att höga stressnivåer under de första åren av ens livs ger långsiktigt negativa effekter.

Vi måste våga ställa grundfrågor såväl till oss själva som föräldrar men också till våra politiker:

– Vad innebär det att småbarn till stor del tvingas växa upp i en stor grupp av jämnåriga barn där ingen hunnit utveckla den mognad som social samvaro kräver?
– Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?

Den förre detta partiledaren Maud Olofsson berättade i TV-programmet ”Sommarpratarna” om hur hon var hemma med barnen när de var små eftersom hon och hennes man inte ville ”unna någon annan att ta hand om deras barn”. I dag lider föräldrar i det tysta med enda trösten att vi alla tvingas göra likadant, att det är som det är. Och kärnfrågan som alla negligerar lyser med sin frånvaro: Vad tycker barnen?

Kan det vara så att de längtar efter oss. Och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?

Huvudinlägg:
Bjuvgård & Sederholm: Har förskolan blivit vår tids barnhem?

Ytterligare replik:
Margareta Rönnberg: Förskolevistelsen människans kanske lyckligaste tid
Åsa Wedner: En förskola med kvalitet skapar kompetenta barn
Torunn Liljegren: En trygg anknytning skapas inte bara av föräldrar
Päivi Rissanen: Dagis/förskola har granskats från 1960-talet och framåt
Bjuvgård & Sederholm: Vi måste kunna skapa värdiga alternativ
My Tegelgård: Borde vi inte redan sett de negativa konsekvenserna?
Janna Davidson: Förskolan utgör inget institutionsliv

Om skribenten
author
Bjuvgård & Sederholm Linda Bjuvgård är skribent, debattör och systemkritiker. Mats Sederholm är krönikor och författare – skrivandet handlar om politisk filosofi, om systemkritik men alltid med en grundläggande önskan om att bidra till ett annat och varmare samhälle.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

Förskolan har blivit en självklarhet i vårt samhälle. Många kritiserar och ifrågasätter innehållet och formerna – men det finns inget utrymme i debatten för att ifrågasätta hela idén med institutionsuppväxt. Vet vi egentligen hur våra barn har det, och hur de mår av att leva åtskilda från sina föräldrar många timmar varje vecka?