Annons:
Afghanska flyktingar

Matilda Berglund: Att låta dem stanna är det minsta vi kan göra

Publicerad: 2017-09-01

Många afghaner som söker asyl i Sverige har aldrig levt i Afghanistan på grund av den ohållbara situationen i landet, de har istället levt som flyktingar i Iran eller Pakistan. Låt dem nu få stanna här i Sverige – det är det minsta vi kan göra för dessa människor.

0 personer har röstat Ingen har röstat!
0
Personer har svarat på artikeln

Afghanska flyktingar är en av de mest centrala debatterna i Sverige och Europa i dag och många människor har väldigt starka åsikter kring det här ämnet. Vad är skäliga flyktingskäl, vem ska deporteras och vem ska få stanna. Men hur många vet vad de egentligen pratar om?

Jag ställde den frågan till mig själv för ett tag sedan. Trots att jag har engagerat mig i frågan i Sverige i två år, delvis som personal på boende för ensamkommande och då kommit flera nyanlända nära, så saknade jag kunskap och förståelse kring platsen de kommer ifrån – eftersom jag inte varit där. Med tanke på situationen i Afghanistan kändes det alldeles för osäkert att åka dit (dit som vi deporterar så många människor, helt galet) så istället begav jag mig iväg på en månads resa i Iran för att försöka se hur situationen ser ut för de miljoner papperslösa afghaner som bor där.

För att få en så pass djupgående förståelse som möjligt bestämde jag mig för att hälsa på och bo hos familjer till några av de ungdomar jag lärt känna här i Sverige. Under månaden jag var där hann jag besöka och bo hos sex familjer – två familjer i olika byar i utkanten av Tehran, två i Mashhad (bara några timmar från afghanska gränsen), en i Yazd och en i Esfahan. Det var en resa med mycket blandade känslor. Det var minst sagt starkt att träffa familjerna till de ensamkommande jag lärt känna, men samtidigt smärtsamt att bevittna deras levnadsvillkor.

Annons:

Afghaner har nämligen mer eller mindre inga rättigheter i Iran, och det spelar ingen roll om du bott där i ett år eller fyrtio år. Du kommer inte bli en del av landet. Inte en chans att du kan skaffa dig ett pass. Sådant som är gratis för iranier kostar för afghaner – såsom sjukhus, utbildning och så vidare. Afghaner får inte skaffa körkort och därav alltså inte köra bil. Om en afghansk person ska vara lagligt i landet behöver hen betala en stor summa pengar om året för ett ID-kort. Det här ID-kortet förändrar inte deras situation på något vis – förutom att polisen inte kan deportera dem när de känner för det, just under det året. Har de inte ID-kortet, vilket majoriteten av de afghaner jag träffade inte hade, lever du konstant under risken att bli deporterad till Afghanistan vilken sekund som helst.

Afghanerna i Iran livnär sig mestadels på att antingen jobba hemifrån (syr kläder, gör mattor) eller ute på farmer eller inne i fabriker, långa dagar och lite pengar. Av det jag upplevde så blev segregationen och rasismen värre ju längre ut på landsbygden jag kom. En dag när jag och en ungdoms mamma skulle gå och köpa bröd så berättade hon att köerna vid bageriet är uppdelade i två – en för afghaner och den andra för iranier. Kön för afghaner går långsamt och de får alltid vänta tills iranierna är klara.

Jag har försökt föreställa mig hur det skulle vara att växa upp i en sådan här miljö, där mitt utseende konstant skulle avslöja ”min identitet” som afghan. Ett land som de flesta unga i Iran inte ens har varit i, och som inte bara sa att jag inte passade in och inte var ”en av dem” utan även försvårade min livssituation något enormt utan att jag kunde påverka eller förändra. Allt detta i landet jag var född i! Hur mycket jag än försökte kunde jag inte föreställa mig det här livet. Jag kunde inte heller föreställa mig att behöva sända iväg mitt eget barn för att hen skulle försöka få ett bättre liv. Jag kunde inte heller föreställa mig att vara det barnet/ungdomen som begav mig iväg till ett främmande land. Att stå mellan att få leva tillsammans med min familj men då under förtryck och inte kunde utveckla eller förändra mitt liv, eller åka iväg i hopp om ett bättre liv men då lämna min familj bakom mig.

Har jag efter den här resan förstått hur de har det? Inte en chans. Jag, med alla mina medfödda privilegier, kan inte ens i närheten föreställa mig hur det är att leva ett liv som de lever och det vore respektlöst att säga att jag skulle kunna veta hur det är bara för jag har varit där i en månads tid. Däremot är jag än mer övertygad om att kämpa ännu mer för att de inte ska behöva leva under det förtrycket, och kämpa för att de som tagit sig hit till Sverige och bott här i flera år ska få stanna.

Det är utan tvekan det minsta vi kan göra i den privilegierade bubbla vi lever i här.

Om skribenten
author
Matilda Berglund 28 år, studerar till socionom och arbetar på ett boende för ensamkommande flyktingar. Engagerar mig mycket som volontär på olika håll för utsatta människor i vårt samhälle.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

Många afghaner som söker asyl i Sverige har aldrig levt i Afghanistan på grund av den ohållbara situationen i landet, de har istället levt som flyktingar i Iran eller Pakistan. Låt dem nu få stanna här i Sverige – det är det minsta vi kan göra för dessa människor.

Summering
Afghanska flyktingar

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.