Annons:
Skolan

Anna Magnusson: Min son klarar inte vanlig skola – men det finns ingen annan

Publicerad: 2018-05-08

Det är en fin tanke att skolan ska vara inkluderande. Men när skolan inte lyckas med det blir resultatet förödande. Jag vet. För det påverkar hela vår familj.

Jag är mamma till en fin, inkännande och på alla sätt fantastisk 10-årig pojke. Han har diagnoserna asperger och ADD med svårigheter som bland annat rör koncentration, arbetsminne och social samvaro. Men också flera styrkor – han är smart, logisk och tänker ofta utanför boxen. Detta vet jag, för allt är kartlagt och testat, flera gånger, under flera år. Inte för att vi alltid har velat det, men för att kunna få ”den hjälp han är berättigad till i skolan”.

Oräkneliga är de gånger jag fått höra att jag är så stark som orkar, som fortsätter kämpa trots att den instans som jag för tillfället har kontakt med inte kan hjälpa. För skolfrågor ligger inte på just deras bord. Det ligger på någon annans bord. Men det enda bord där ansvaret landar rent krasst, det är på vårt köksbord. För det är där min son kraschar när frukosten inte går att äta på grund av ångest och stress och det är där en försummad lillebror sitter och undrar varför storebror jämt är så arg.

Annons:

Min vardag består till stor del av telefonsamtal och möten: möten med BUP, skola, vårdcentral, habilitering och socialtjänst i en ständig loop. Någon samverkan finns allt som oftast inte mellan dem. Alla är rörande ense om att så här kan det inte få fortgå, men när måendet är kopplat till skolan så är ingen ansvarig.

De anpassningar som min sons nuvarande kommunala skola kan erbjuda är långt ifrån tillräckliga. Han klarar inte röriga miljöer eller för stora klasser. Han behöver struktur och en lärare som inte delas med 25 andra barn. Och skolan är öppen med att ett skolbyte till resursskola är nödvändig. Nödvändig för att han ska ha en chans att klara kunskapsmålen, men främst för att orka med skoldagen över huvud taget.

Men vilken skola ska vi byta till? Vi står i kö till en handfull privata alternativ, samtliga med väldigt lång kö och de flesta har ingen skolform att erbjuda innan årskurs 7.

Samtidigt står det på Stockholms stads hemsida att ”Alla skolor är skyldiga att ge anpassning och eventuellt särskilt stöd till elever som är i behov av det. Det är därför inte möjligt att peka ut någon enskild skola som skulle kunna ge mer eller bättre stöd till en elev jämfört med en annan skola”.

Därav vårt moment 22. Vi har en skola som är helt öppen med att de inte kan erbjuda de anpassningar som vår son behöver och vi ser själva att ett skolbyte är nödvändigt, men vi har inget alternativ att byta till och vi får heller ingen hjälp att få plats någon annanstans. Fullgör han inte sin skolplikt, så blir jag som förälder orosanmäld. Skickar jag honom till skolan, så gör jag det ofta med en klump i magen, på grund av hans svårigheter att vistas där.

Så fort måendet är relaterat till skolsituationen, då finns det ingen som har övergripande ansvar. Inte ens skolan själva äger skolfrågan, eftersom vi blir utslussade till ett alternativ som i nuläget inte ens verkar existera. Byte till en resursskola – som inte finns?

Det är en fin tanke att skolan ska vara inkluderande, men i min sons fall blir han varken inkluderad eller får en meningsfull skolform.

Om skribenten
author
Anna Magnusson Förälder.

Vad tycker du?

Här sammanfattar skribenten sin huvudsakliga ståndpunkt där du som läsare kan rösta på om du håller med eller inte. Du kan när som helst ändra ditt svar.

Det är en fin tanke att skolan ska vara inkluderande. Men när skolan inte lyckas med det blir resultatet förödande. Jag vet. För det påverkar hela vår familj.

eller
Summering
Skolan

Vem tycker du ska svara?

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.
  • Skicka gärna in ditt förslag till redaktionen om vem du tycker bör svara.