Annons:
Tiden på förskolan

Susanne Nyman Furugård: Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa

Publicerad: 2016-02-02

Att det saknas forskning om hur barn mår av förskola, beror på att detta är politiskt känsligt för de makthavare som byggt upp den svenska barnomsorgsmodellen. Deras ointresse börjar dock bli helt ohållbart, när annan forskning om den ökande psykiska ohälsan bland unga och skenande samhällskostnader visar ett tydligt samband.

Svar till Bjuvgård & Sederholm

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Tiden på förskolan". Till huvudinlägget

6631 personer har röstat
Håller med Bjuvgård & Sederholm

Trots att den svenska barnomsorgsmodellen – där nästan alla barn går i förskola från cirka 1,5 års ålder – firat 40-årsjubileum 2015, har det inte gjorts någon utvärdering av hur barn mår av modellen. Det gjordes några ansatser på 1980-talet men ”när studierna gav stöd för uppfattningen om de negativa effekterna upphörde intresset för sådana undersökningar”, uppgav Folkhälsoinstitutets tidigare ansvarige för barnhälsofrågor Sven Bremberg på GP Debatt för ett år sedan (7/1-15).

Däremot har det forskats om psykisk ohälsa som ökat kraftigt bland barn och unga sedan dess och forskare har konstaterat att ökningen började hos dem som föddes i mitten av 1970-talet. Därför finns det all anledning att börja leta orsaken där man ännu inte försökt – i familjepolitiken.

Men det är inte mer forskning som vi behöver i första hand, utan att börja tillämpa den kunskap vi har här och nu. Att följa småbarns uppväxt till tonåren skulle ta minst 15 år innan vi fick resultat och kunde vidta åtgärder. Det medger inte det akuta läget. Det finns redan en mängd forskning att använda: dels om vilka omsorgsbehov ett barn har för att lägga grunden till en god psykisk hälsa, dels forskning från ”andra änden”, bland tonåringar och unga vuxna som utvecklat olika symptom på psykisk ohälsa. En återkommande gemensam riskfaktor i denna forskning är brist på tid med föräldrarna under uppväxten.

Annons:

Sannolikt finns det många fler faktorer som bidragit till den ökande psykiska ohälsan bland unga, men en effekt av den stora omläggningen av familjepolitiken och den svenska barnomsorgsmodellen på 1970-talet var just att barns tid med sina föräldrar minskade markant. Även om närvarande engagerade föräldrar inte utgör någon garanti mot psykisk ohälsa, så gör de i alla fall att det blir avsevärt lättare att upptäcka problem tidigare och lindra dem. Med ökad stress och press på unga, många valmöjligheter och förväntningar på dem, ett starkare tryck än någonsin tidigare från kommersiella krafter på hur de ska se ut och vara, samt ständig uppkoppling som gör att de varje vaken sekund kan jämföra och bedöma sig själva och andra, så torde föräldrarnas stöd vara viktigare än någonsin för att de ska kunna lära sig hantera allt.

Jag har i rapporten ”Familjepolitikens ekonomi” kartlagt hälsokonsekvenserna av den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen och värderat modellen samhällsekonomiskt. Med en mycket försiktig värdering av sambandet med psykisk ohälsa, resulterade den i en förlust värderad till minst 56 miljarder kronor år 2014. Ett sätt att göra den mer ekonomisk och hållbar vore att låta alla föräldrar själva få använda förskolesubventionen (ca 10 000 kr/mån/barn) till den barnomsorg som passar deras barns behov bäst, inklusive i hemmet. Då skulle den psykiska ohälsan minska och likaså resultaträkningens förlust, visar min skiss på en alternativ hållbar barnomsorgsmodell. Det här är kalkyler som politikerna naturligtvis inte velat bemöta, men vi som betalar – med våra skattepengar och våra barns hälsa – har inte råd att låta dem blunda längre.

Om skribenten
author
Susanne Nyman Furugård Journalist och grundare av Hållbar familjepolitik NU som granskar familjepolitiken och dess konsekvenser för barn, föräldrar och samhället, vilket media missat och makthavarna döljer.
Summering
Tiden på förskolan

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.