Annons:
Betygssystemet

Jonathan Newton: Nya betygssystemet måste ovillkorligen nedkämpas och besegras

Publicerad: 2015-12-14

Trots invändningarna är inget av det jag skrev i min debattartikel några överdrifter. Tvärtom. Något är fullständigt fel när nästan vart fjärde grundskolebarn i dag går ut utan fullständiga betyg. Jag ska här försöka bemöta lite av de invändningar mot min debattartikel som kommit, och mer detaljerat förklara varför tonåringarnas hjärnor rent fysiskt inte kommer att klara av de vuxenkrav som dagens betygssystem ställer på dem.

Svar till Jonathan Newton

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Betygssystemet". Till huvudinlägget

Jag ska försöka svara på några av de invändningar som kommit mot min debattartikel. Först måste jag dock bara notera att 90 procent av de i skrivande stund över 40.000 personer som röstat om den här artikeln håller med, medan artikeln delats ett fyrsiffrigt antal gånger på sociala media, och för mig tidigare okända människor spontant hört av sig och tackat för den, och medan den genomgående responsen till mig har varit att det äntligen är någon som sätter ord på exakt det de själva anser. En förälder använde uttrycket “hallelujaögonblick” för vad hon kände när hon läste den. Så jag vågar nog påstå att missnöjet med betygssystemet är utbrett både bland elever, lärare, föräldrar och andra: samtliga dessa finns bland dem som instämt i det jag skrivit.

Det gamla 1-5-betygssystemet var en produkt av ett fullständigt verklighetsfrämmande synsätt. En av de frågor som första gången väckte mitt samhällsintresse var just kampen för att betyg ska mäta kunskaper, inte relativ placering på någon idiotisk normalfördelningskurva. Den villfarelsen har vi tack och lov begravt för tid och evighet, sörjd av få och saknad av ingen.

Annons:

IG-G-VG-MVG-systemet var ett misslyckat försök att göra något åt det. Betygsstegen var alldeles för få. Betygskriterierna var stundtals antingen obegripliga eller obefintliga, och dessutom kom både stat och kommuner med var sina uppsättningar av dem. Inte heller det systemet finns det någon anledning att återvända till.

Men den panikartade lösning, med vidhängande paradigmskifte i själva förhållningssättet till undervisning, som vi ser nu, är inte heller lösningen. Minst sagt. Jag ska försöka spara på invektiven, men det är när man efter att ha satt sig in i hur det faktiskt fungerar, som man inser hur fattigt språket är, när det gäller att finna adekvata beskrivningar av magnituden av katastrofen.

Trots att “tweenies are the new teenies” talar vi faktiskt om minderåriga barn, när det gäller grundskolan. (Observera att det är grundskolan min kritik främst handlar om, eftersom samtliga barn måste gå igenom den, och utsättas för samma undervisning). Och barnens neurokemi bryr sig inte om vilka politiska eller sociala krav vi ställer på den.

Modern magnetröntgen och liknande hjärnforskning har nämligen ganska nyligen visat att det vi kallar “typiskt tonårsbeteende” inte alls främst beror på hormoner, som man tidigare har trott. Istället har en rad studier*) visat att hjärnan ombildas kraftigt under puberteten. Minst 40 procent av barnets synapser sållas bort under dess tonårstid, samtidigt som myelinisoleringen på axonerna – hjärncellernas ”kopplingstrådar” – tillväxer. Denna process är inte klar förrän i 20-årsåldern.

Bland de förbindelser i hjärnan som etableras sist finns dem i prefrontala cortex, som bland annat svarar för omdöme och problemlösning. Andra delar som står under våldsam omdaning och är långt ifrån färdigutvecklade är länken mellan prefrontala cortex och mellanhjärnan, som styr belöningscentrum, eller det limbiska systemet, enkannerligen amygdala, som i korthet både är viktig för känslomässiga reaktioner – som stress – och för inlärning och minne.

Med andra ord: tonåringens hjärna är fysiskt oförmögen att hantera samma sorts samhälle som vuxna förväntas hantera. Medan omdöme, problemlösning, inlärning och minne inte är färdigutvecklade, är tonåringarna rov för impulser och känslor och hyperkänsliga för belöning. Det är ingen tillfällighet att missbruk grundläggs under tonårstiden, eller att de upplever stormande kärlek eller bottenlös förtvivlan, men inte heller någon tillfällighet att tonåringar lätt lockas bort från läxor och plugg av kompisar, pojk- eller flickvänner, nöjen, mobiler, datorspel, fester, TV och allt möjligt annat, som ger snabb belöning.

Det är således inte sociala faktorer som gör att tonåringen inte kan sitta i timtal och grotta ner sig i forskning, söka källhänvisningar, analysera och dra slutsatser. Inte heller är det bara bristen på livserfarenhet. Det är deras hjärnor som gör det mer eller mindre omöjligt, beroende på hur fort mognadsprocessen ägt rum hos just dem – den är som bekant helt olika från individ till individ.

De är således överkänsliga för störningar. Det vet alla som observerat en tonåring, eller till och med själv varit en. Mensvärk för den som aldrig haft mens innan, finnen som bröt ut mitt i pannan samma dag som man äntligen tagit mod till sig och tänkt bjuda ut tjejen man drömmer om under långa ångestfyllda nätter, ångesten över att inte se ut som de sönderphotoshoppade kändisarna i tjejtidningarna, oron över att de nya obegripliga svettfläckarna under armhålorna ska få kompisarna eller killen/tjejen att tycka att man är äcklig – det är bara några få exempel på saker som en tonårings föreställningsvärld är översvämmad av. Försök klämma in intresse för ”välutvecklade och väl underbyggda resonemang kring konsekvenser av olika konsumtionsval och handlingar i hemmet utifrån frågor som rör en hållbar social, ekonomisk och ekologisk utveckling” (betygskriterium för betyget A i hemkunskap i åk 9) i den brygden, om ni kan.

Barnens rätt att ha en normal barndom och tonårstid är samtidigt något vi måste bejaka, inte bekämpa. Det är inte antiintellektualism, som någon påstod, att tycka att en sund tonårstid även inkluderar att vara ute och köra moppe, hänga med kompisar, gå på skoldisco eller ragga brudar/killar. Det är tvärtom väldigt viktiga delar av människans utveckling, där vi tränar på allt det som vi bara hört om som teorier. Social interaktion kan inte pluggas in, den måste läras genom trial and horror. Därför tycker jag fortfarande uppriktigt synd om de barn som faktiskt skulle klara av de uppgifter på högskolenivå, som krävs för att de ska få höga betyg. I den mån de gör det, är det snarare symptom på att andra viktiga delar av deras personlighetsutveckling saknas, vilket kommer att drabba dem senare i livet.

Inte heller är betygskriterierna, som någon gjorde gällande, någon slags abstrakt målsättning riktad enbart till lärarna. Det jag citerat i min debattartikel var ordagrant så som betygskriterierna presenterades för elever och föräldrar. Betygskriterierna redogörs även för i detalj under utvecklingssamtalen, där eleverna sitter med. De styr undervisning i detalj. Och inte heller är det någon isolerad företeelse på mina barns skola; därom vittnar de läsarreaktioner jag fått. En förälder beskrev för mig hur hennes femtonåriga dotter fått i uppdrag att diskutera för- och nackdelar med ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap, ”där de ska väga in konflikter, statsskick, ideologi, historia, fattigdom, demokrati, folkrätt, religion, terrorism osv”, som hon skriver. Uppgiften ska dessutom vara utformad enligt den klassiska retorikens regler, vara tre sidor lång och innehålla källhänvisningar, och vara avsedd för DN Debatt.

Låt oss bara konstatera att min debattartikel – skriven av en 46-årig journalist, med nära 25 år i yrket, med högskoleexamen och med en omvittnad förmåga att uttrycka mig i tal och skrift – först refuserades av DN Debatt, innan den hamnade här på DN Åsikt. Hur femtonåringar ska kunna skriva för DN Debatt övergår dessvärre mitt förstånd. Tyvärr även deras. Samt också deras högskoleutbildade föräldrars, för övrigt.

Dessutom tillämpas det enligt principen om minsta gemensamma nämnare. Eleverna får betyg efter deras sämsta prestationer, inte deras bästa. Det må vara en avvikelse från vad betygssystemets arkitekter såg framför sig – men det är så det fungerar i praktiken idag. Ni vuxna som uppbär prestationsbaserad lön, skulle ni acceptera att den lönen sattes efter den sämsta arbetsinsats ni under ett halvårs tid kunnat prestera?

Nå, men kan man inte bara nöja sig med att få E, D eller möjligen C, och låta B och A vara för evigt ouppnåeliga utom i ovanliga undantagsfall – som lärare, enligt ett vittnesmål jag fått, faktiskt får lära sig att det ska vara?

Jo tjena. Det resonemanget kanske fungerar i något sammanträdesrum på Skolverket, men knappast ute i verkliga verkligheten. Tonåringar har i allmänhet bara två lägen, därtill dikterade av deras neurobiologiska utveckling: svart eller vitt. På eller av. Bäst eller pest.

Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förklara för tonåringarna att E – godkänt – måste vara det första och viktigaste målet att uppnå. Kom ihåg vad jag skrev om hyperkänslighet för belöning! En tonåring som inte får utdelning för sina arbetsinsatser, ger helt enkelt upp. De kommer inte att förklara sig nöjda med medelmåttiga betyg när de vänt ut och in på sig själva för att verkligen försöka. Den som inte duger, suger.

Parat med fysiologisk oförmåga att hantera den stress som det innebär att förväntas klara av en uppgift som man faktiskt inte kommer att klara av, har vi skapat en perfekt storm för utslagning.

Nå, men ska vi välja det andra förhållningssättet, då? Låta betygsinflationen flöda? “Alla får vara Lucia”? Nej och åter nej, gånge även denna kalk ifrån oss. Det är den andra ytterligheten, som är precis lika skadlig. Vi får inte bättre utbildade och studiemotiverade barn genom att låta alla bli godkända alltid och överallt och hela tiden. Vi ska ställa krav, annars utvecklas de inte. Men vi måste ställa realistiska krav, som normalbegåvade elever åtminstone i teorin har en chans att nå upp till. Vill man därutöver belöna särskilt begåvade barn, kan man göra det på annat sätt än genom betygsskalan.

Det finns en bild som ibland delas på sociala media, som bär rubriken “Vårt moderna utbildningssystem”, och som föreställer en apa, en elefant, en zebra, en fisk i en glasskål, och några olika djur till. De står inför en lärare, som förklarar att det prov som de nu ska göra måste vara samma för alla, för att vara rättvist. Uppgiften för alla blir därför att klättra upp i ett träd.

Precis så fungerar detta betygssystem som jag angriper. Det ställer inte bara orimliga, utan omöjliga krav. Det tar noll hänsyn till barnens biologiska, emotionella och sociala situation. Det ger bestraffningar för misslyckanden istället för belöningar för arbetsinsatser. Det skapar stress i aldrig tidigare skådad omfattning hos våra barn. Det gynnar språkbegåvade barn oproportionerligt, medan det missgynnar elever med mer praktisk läggning – även i de senare elevernas egna huvudämnen.

Det skapar därför utslagning, som redan i dag går att mäta: läsåret 2014/15 lämnade 23 procent av grundskoleeleverna i Sverige skolan med ofullständiga betyg. Nästan var fjärde elev! På vilket sätt ska denna redan nu oacceptabelt höga siffra kunna sänkas, när vi rest krav som bevisligen inte går att uppnå?

Då har jag inte ens börjat resonera kring barn med utländsk bakgrund, som just nu dessutom ökar kraftigt i antal, och som med dagens system oundvikligen kommer att bli underkända för att de inte behärskar svenska språket tillräckligt, oavsett om de är genier i till exempel matte, kemi, fysik, teknik eller träslöjd. Vilka segregationseffekter detta kommer att skapa, är något som man kan drömma mardrömmar om.

Det är därför jag kallar detta system för ondskefullt. Det är en vederstyggelse, en huvudfiende som attackerar våra egna barn. Det är ett monster, som borde nedsänkas djupt nere i urberget för isolerad slutförvaring tillsammans med övriga atomsopor. Det måste ovillkorligen nedkämpas och besegras, om vi inte ska skörda de bittra frukterna av den draksådd det i dag utgör.

*) Fotnot: Den som vill fördjupa sig mer om de nya vetenskapliga rönen kan t ex läsa något av följande:

Arnsten AFT, et al. “Adolescence: Vulnerable Period For Stress-Induced Prefrontal Cortical Function?” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 143-47.

Casey BJ, et al. “Imaging the Developing Brain: What Have We Learned about Cognitive Development?” Trends in Cognitive Sciences (March 2005): Vol. 9, No. 3, s. 104-10.

Giedd JN. “Structural Magnetic Resonance Imaging of the Adolescent Brain,” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 77-85.

Kelley AE, et al. “Risk Taking and Novelty Seeking in Adolescence,” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 27-32.

Masten AM. ” Regulatory Processes, Risks, and Resilience in Adolescent Development,” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, pp. 310-19.

Rosso IM, et al. “Cognitive and Emotional Components of Frontal Lobe Functioning in Childhood and Adolescence,” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 355-62.

Sisk CL, et al. “The Neural Basis of Puberty and Adolescence,” Nature Neuroscience (October 2004): Vol. 7, No. 10, s. 1040-47.

Spessot AL, et al. “Neuroimaging of Developmental Psychopathologies: The Importance of Self-Regulatory and Neural Plastic Processes in Adolescence,” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 86-104.

Steinberg L. “Cognitive and Affective Development in Adolescence,” Trends in Cognitive Science (February 2005): Vol. 9, No. 2, s. 68-75.

Steinberg L. “Risk-Taking in Adolescence: What Changes, and Why?” Annals of the New York Academy of Sciences (June 2004): Vol. 1021, s. 51-58.

Om skribenten
author
Jonathan Newton Frilansjournalist, förälder till två barn, 14 och 12 år gamla.
Summering
Betygssystemet

Vem tycker du ska svara?

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.
  • Skicka gärna in ditt förslag till redaktionen om vem du tycker bör svara.