Annons:
Specialskolor

Hanna Brunskog: Mitt förslag handlar inte om en elitistisk satsning

Publicerad: 3 december, 2015

Detta är min slutreplik på den åsiktsdebatt på DN som jag startade om att jag tycker att högt begåvade barn bör få en egen svensk skolform.

Svar till Hanna Brunskog

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Specialskolor". Till huvudinlägget

8313 personer har röstat
Håller med Hanna Brunskog

Jag hade nämligen inte behövt säga något. Jag hade lugnt kunnat flytta mina barn och möjliggöra för dem vad de inte kunde få i Sverige. Det var vårt eget val att flytta. Vi hade tur, barnens pappa jobbade redan i Danmark, han hade pendlat i flera år. Vi bodde i Skåne. Vi kan nu ta tåget på en timme för att träffa de vänner vi saknar. Saknad och äventyrslystnad går hand i hand. På så sätt är vi lyckligt lottade. I somras mötte vi en annan familj som också hade varit på prövotid på en skola i Danmark. De bodde i ett samhälle i Norrland, de hade alltså åkt långt för att se om en sådan här skola kunde vara lösningen. Den familjen övervägde, som vi, att sälja sitt boende i sin hemstad. De hade dock inga jobb här i Danmark och ingen tidigare anknytning hit, steget blev för stort för dem, de valde att stanna i Sverige. Men de övervägde ändå att emigrera för sina särskilt begåvade barns hälsas skull.

Sverige, vad händer? Varför lyckas vi inte inkludera de här barnen? Jag väljer att säga något för att där vi är nu finns mark under fötterna, här finns något som fungerar.

Annons:

Det borde finnas ett nationellt kompetenscentrum kring särskilt begåvade barns behov. Barnen är fördelade över hela landet. I alla typer av familjer. Det kan inte vara, som nu, upp till enskilda föräldrar och lärare att hålla de här barnen vid liv genom ett tioårigt skolsystem. Det är inte rättvist för någon. Vad händer med de barn som inte blir identifierade? Mitt förslag är inte en elitistisk satsning på skolan – mitt förslag är av human karaktär.

Ni som läst mina artiklar och tänkt att just mina barn hade otur, att just deras situation var hemsk, till er säger jag; ingen skugga ska falla på de lärare som mina barn har haft. Det vi ser är ett systemfel. Tack till alla lärare som kämpar, till er som ser och gör kreativa lösningar. Till er som är förtvivlade för att ni måste underkasta er en detaljstyrd läroplan. Till er som inte hinner ge varje barn det ni från början önskade, möjlighet att växa.

I dagens kategoriserade samhälle är vi segregerade på så många olika vis redan. Jag kan förstå att det kan kännas som att vi inte behöver dela upp oss ytterligare genom att göra en helt ny skolform eller öppna nya sorters skolor för vissa. Men de barn som befinner sig inom den här kategorin som, enligt Skolverket, kallas särskilt begåvade kunde i princip klara grundskolans nio år inom loppet av fem år. Som det är nu klarar många inte grundskolan alls utan anpassning. Jag säger inte att en egen skolform är en lösning som skulle passa alla, jag tror att det skulle vara bra om den fanns som alternativ. Vi måste skapa en mer organisk plattform till barnen. Gör det också tillåtet att öppna skolor anpassade för de barn som behöver. Det är ca 5% av landets barn som är särskilt begåvade, alltså 48 200 barn som behöver särskild anpassning i den här kategorin enligt Skolverket. Cirka 48.200 barn av de cirka 964 000 skolbarnen i Sverige.

Så här kan en ambitiös anpassning se ut idag: Barnet är inskrivet i en klass som är två årskurser över sin ålder. Barnet som är i mellanstadieålder har ett team av högstadielärare som har ansvar för barnets skolgång. Barnet sitter i ett eget rum, ensam. En lärarstuderande är med barnet x antal timmar i veckan. Barnet träffar även ämneslärare. Barnet har börjat må bättre och blir sedd av de vuxna. Barnet har inte längre symptom på ångest och oro som tidigare. Men, barnet känner sig ensamt! Barnet är fortfarande ett barn med ett barns behov av samhörighet, samspel och lek! Procentuellt lär det finnas fler särskilt begåvade barn i kommunen där detta barn bor. Om de kunde identifieras och samlas under samma tak så vore det en effektivare och hälsosammare lösning för alla inblandade. I det nationella kompetenscentret, som borde startas, skulle man kunna överblicka var i landet de här barnen finns. Samordna undervisning på distans och via Skype. Men framför allt ge dessa barn möjlighet att träffa varandra.

Till skillnad mot för den anpassning jag just beskrev, med ett team lärare på en elev, så är det på den skola i Danmark där vi befinner oss inte särskilt hög lärartäthet. Det är 22 barn per klass utan hjälplärare och det räcker för att få en fungerande miljö. Många av dessa barn har farit illa i den allmänna skolan och en del har behövt extra resurser för att alls kunna gå dit. Det finns en purfärsk forskningsartikel av Leigh Jamison Rundkvist som visar att det är vanligt att de svenska särskilt begåvade barnen feldiagnostiseras med adhd/asd. Jag tänker att Sveriges experter, utbildningsnämnd, Skolverket, BUP kunde lyfta blicken och se hur andra länder löser den här utmaningen. Åk och prata med folk som befinner sig på den här typen av skolor. Prata med barnen, föräldrarna, pedagogerna. Vad har gjort skillnad för dem/oss?

Det system som samhället byggt, på välvilliga inkluderande värdegrunder, utesluter vissa och många är faktiskt rädda. Familjer i dag i Sverige som inte vågar berätta. Barnen får inte vara med på lika villkor. För lika villkor kan inte vara att alla ska göra samma sak samtidigt. Lika villkor måste vara att människor ingår med sina förutsättningar oavsett var de befinner sig på en utvecklingsskala. Lika villkor måste vara anpassat efter behov hos barn, oavsett behov, oavsett barn. Alla ska kunna vara med.

Sveriges förening för högkänsliga har hört av sig, ni säger att det är många av era medlemmar som står bakom min åsikt. Ni vittnar om att många särskilt begåvade även är högkänsliga och att det är svårt för de barnen att delta på vår svenska skolmiljös villkor.

Ni som skrivit till mig med era egna berättelser om er skoltid, ni som känt igen er i det jag beskrivit. Ni som är de vuxna särskilt begåvade barnen. Ni vittnar om tid. Så som den ser ut genom väntan. Om förspilld tid, berövad tid. Ni vittnar om låg självkänsla på grund av att ni inte blivit förstådda eller haft likasinnade att spegla er i under er skolgång. Många av er vittnar om låga skolresultat och att inte ha tillgång till studietekniker som fungerar för er, om sorg över att inte kunna få fatt i hela sin potential och om utanförskap. Många av er vittnar om att ni klarat er trots en usel skolgång men att det varit en kamp. Era vittnesmål och berättelser skapar på sikt en större förståelse för hur det är att vara särskilt begåvad (begreppet som Skolverket använder) i den struktur som råder. Det finns självklart också lyckliga öden. Historierna ser olika ut men det finns tydliga mönster av upprepning.

Jurister och psykologer, har hört av sig till mig. Ni som finns där när de särkilt begåvade barnen hamnat snett. Jurister och psykologer som möter de här barnen när de vuxit upp till unga vuxna. Ni som ser följderna på andra sidan skolan. Jurister och psykologer vittnar om psykisk ohälsa.

Om du är ung vuxen och någonstans känner dig träffad i det jag skriver så prata med en vuxen som du litar på. Kanske är det så att du faktiskt är riktigt smart fastän du känner dig allt annat än smart och mest fel. Du kan också ta kontakt med föreningen Tilia, där finns det kloka och snälla människor med erfarenhet av unga som mår psykiskt dåligt. (Och till de som bestämmer eller kan; ge Tilia ekonomiskt stöd, de gör ett hästjobb. Det finns fler viktiga föreningar med ideella krafter som jobbar för att Sveriges ungdomar ska må bättre, all pepp till er, jag önskar er också större ekonomisk stöd.)

Ni som motargumenterat. Era inlägg och kommentarer är värdefulla för att vi ska kunna skapa vägar till förståelse och att vi ska kunna mötas. Några vittnar om rädsla för segregering. Några om rädsla inför att ge människor vad de behöver, om det är behov som en inte känner igen. Några vittnar om att okunskapen i landet är stor inför hur särskild begåvning kan fungera. Det betyder att vi, som är vårdnadshavare till dessa barn eller är dessa vuxna barn, än mer behöver förtydliga och berätta och stå för hur det faktiskt är. Om ni lyssnar med nyfikenhet så kan vi våga berätta.

Jag ber alla, höj blicken, låt oss mötas på andra arenor. Ge de särskilt begåvade/särbegåvade/högt begåvade/gifted children, eller hur ni vill benämna dem, en egen skolform som passar deras sinnen. Låt skolor och skolformer samspela, kommuner, städer, länder. Gör det obligatoriskt att läsa ämnen som filosofi och etik i grundskolan, redan från f-klass, oavsett skola/skolform. Låt barn jobba i den takt de förmår och låt dem mötas i projekt som gynnar humanism och miljö i större sammanhang.

Tack till alla som deltagit i den här åsiktsdebatten. Tack alla som läst och diskuterat.

Om skribenten
author
Hanna Brunskog Har nyligen emigrerat med sina barn från Sverige för att ge barnen möjlighet att gå i en specialskola för högbegåvade barn. Hon bloggar om sina reflektioner på www.snotrasynar.blogspot.com
Summering
Specialskolor

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.