Annons:
Skolidrott

Malin Helene Anderberg: Mer motivation till rörelse och idrott på schemat

Publicerad: 4 mars, 2016

Öka rörelsen i skolorna med det barnen och ungdomarna är bra på. Ta reda på vad de är bra på även om det inte är de obligatoriska idrotterna. Stärk deras självförtroende, öka deras motivation och hälsa med rörelse.

Svar till Filip Jonsson

Detta är ett svar på huvudinlägget på debatten "Skolidrott". Till huvudinlägget

1231 personer har röstat
Håller med Filip Jonsson

Det här utspelar sig på den tiden då både killar och tjejer hade sockiplast på sig i idrottssalarna.

Fortfarande i dag, när jag ser ordet idrott känner jag skräcken. Rädslan för skratten, misslyckandet, bockar, rep, den svettiga arga lukten i salarna, utfrysningen, att alltid bli vald sist. Att stå på led och bli beskådad och betygsatt i ett ämne ingen ville lära mig. Från första klass till sjunde förväntades vi kunna allting utan instruktioner. Det var först när jag fick glasögon i trean jag kunde ta en lyra eller träffa en boll. Jag hittade på anledningar att slippa idrotten, simulerade att jag var sjuk. Jag var skräckslagen. Jag var inte ensam om att vara vald sist eller inte kunna klättra, springa, hoppa och vara vig nog. Vi var flera som nästan inte fick betyg.

I sjunde klass kom en ny idrottslärare till högstadiet. Hon var ung, friidrottare, hon brukade träna med Linda Haglund. Det första hon gjorde var att separera killarna från tjejerna med ett nät som vi hjälptes åt fästa. Det andra hon gjorde, var att ta fram en svart bok och penna. Ungdomarna fick komma fram en och en till henne. Hon frågade vad vi var bra på och vad vi tyckte var roligast. Jag svarade ingenting på bägge frågorna. Hon log och sade att det skulle vi nog ta reda på. Jag suckade djupt.

Annons:

Efter halva terminen hade hon insett att där var två killar, som vanligen inte kunde sitta stilla, var helt enastående i ringar och satte dem att träna kullerbyttor i luften. En dag sa hon till oss tjejer att vi skulle få prova på en ny idrott. Rugby! Det visade sig att jag, den lilla rädda, otränade hittade min nisch. Jag tålde stryk och höll i bollen, jag var stark och jag grät av glädje när jag fick beröm för första gången i mitt i liv 13 år gammal. Idrottsläraren hittade sen min danstalang och även kortdistanslöpning. Jag fick en fyra (näst högsta betyg på den tiden) i idrott och min närvaro var hög. I sex år hade jag trott att jag var omöjlig i idrott.

Idrottsläraren tog sig tid med oss alla att hitta våra talanger och ge oss feedback, tala om vad vi var bra på och vad som behövde övas på och utvecklade både vår självkänsla och fysik. En klasskamrat gick vidare i sin nisch, långdistanslöpare. Hon sprang den olympiska milen i Aten som yngsta tjej i världen, någonsin.

Jag håller med, öka rörelsen i skolorna med det barnen och ungdomarna är bra på. Ta reda på vad ungdomarna är bra på även om det inte är de obligatoriska idrotterna. Stärk barnens självförtroende, motivation och deras hälsa med rörelse. Låt dem inte tro att de inte duger! Alla barn är bra på något.

Om skribenten
author
Malin Helene Anderberg Har varit verksam inom IT-support, kultur och gastronomi. Stort intresse för så kallad "quest based learning" och pedagogik. Använder motions-appen Zombies Run som motiverar till rörelse på ett roligt sätt. Skulle vilja se fler appar för barn och ungdom som är roliga motionslekar.
Summering
Skolidrott

Debatten är nu avslutad

Du som läsare kan föreslå vilka personer du tycker ska vara med och svara i denna debatt.